Det har uppstått en diskussion om föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) på Newsmill. Det är inte en dag för sent. Jag har följt föreningens verksamhet under flera år och menar att den skadar anseendet för svensk forskning. Synen på oliktänkande är raljerande och oetisk.
Text: Robert Hahn. Han har arbetat med klinisk medicinsk forskning i 25 års tid och på heltid i 17 år. På fritiden intresserar han sig för andliga frågor och har skrivit 4 böcker i ämnet tillsammans med sin fru.
En fråga är förstås om det alls behövs en förening som sprider kunskap om vetenskapens rön. Mitt svar är ja. Att förklara vad som är vetenskap och inte kan inte vara fel.
Men VoF fyller inte den rollen särskilt väl. Snarast tvärtom. Det är istället en aktivistförening som blandar samman vetenskap, sunt förnuft, löst tyckande och myndighetsbeslut. Resultatet är en ytligt förankradvetenskapstro. Bakgrunden en pockande oro för att vetenskapliga synsätt på något vis är hotade. Attityder, argumentation och arbetsmetoder präglas av illvilja mot oliktänkande. Man vill få dem att ändra åsikt genom att skrämma och skada dem. Eller hur skulle du själv reagera om du utpekades som en knasboll i ett pressmeddelande som kablas ut till Sveriges alla dagstidningar? Stundom urartar aversionerna i personförföljelse som kan pågå i åratal.
Jag själv är inte alls orolig för att vetenskapliga synsätt skall komma på skam i Sverige. Främste garant för det är den akademiska processen på våra universitet och högskolor. Däremot bekymras jag när företag lockar människor till att köpa varor med förespeglingar om vetenskapligt ogrundade effekter. Sådant påtalar dock inte VoF. De är ute efter att tysta de intellektuella nytänkarna som är tillräckligt ekonomiskt svaga för att inte stämma VoF för förtal. Härutöver är jag orolig för hur vetenskapen och de svenska universitetens anseende kommer att skadas om undersökande journalister till sist blottlägger vad VoF egentligen är, vad de står för och hur de arbetar.
Bristen på akademiskt beteende inom VoF är uppenbar. I texter och böcker används ofta ord som bluffare, lurendrejare, bedragare och chalatan. Rörelsens grundare Sven Ove Hansson betecknar sina meningsmotståndare som ”ogräs” (i ”Högskolans lågvattenmärken”) och f.d. VoF-ordföranden Dan Larhammar påstår att författarinnan Sanna Ehdin med flit försöker sprida allmänfarliga sjukdomar. Man kan sätta öknamn på dem man inte gillar, precis som i småskolan. Det har man t.ex. gjort på mig. VoF sprider därefter sina ensidiga slutsatser och påståenden i egna böcker där de anklagade förstås inte ges någon chans att försvara sig eller att ens få förklara sig. Någon syntes uppstår aldrig. VoFs ideologi sprids bl.a. genom skattebetalda kurser på våra universitet. Där återfinns föreläsare kända från VoFs aktiviteter och litteraturen består i regel enbart av VoFs egna böcker och upptryckta material. Lärosäten är t.ex. Stockholms universitet och Karlstads och Luleås högskolor.
Centralt i VoFs arbete är kampen mot pseudovetenskapen. För att indentifiera den använder man sig av en finurlig dubbeldefinition. Å ena sidan säger man att pseudovetenskap är påståenden som vill ge sken av att vara vetenskap men som inte är det. Det låter OK. Men i realiteten använder man en bredare definition som innefattar alla frågor som (man själv tror) skulle kunna avgöras vetenskapligt. Då kan nästan vad som helst bli pseudovetenskap.
I mitt fall så menar man att en intervju om sjukdomar som förekom i den andliga boken Klara svar från andevärlden från 1997 skulle vara pseudovetenskap. Detta är förstås rent nonsens eftersom detta är en andlig bok. Det begriper alla som läser boken, eller åtminstonde de som läser titeln. Här passar inte den första men väl den andra definitionen av pseudovetenskap.
Med sin bredare definitionen av pseudovetenskap kräver alltså VoF en ”fredad zon” kring varje område eller företeelse där man kanske, någon gång i en framtid, skulle kunna skapa en viss vetenskapligt grundad förståelse. Alla som diskuterar något inom en sådan ”fredad zon” anses vara fuskare i vetenskap. Att diskussionen förs på en helt annan spelplan än den vetenskapliga bryr man sig inte om. Med sin egen definition av fusk i vetenskap begränsar VoF det mänskliga tänkandet och utarmar både dimension och nyans i vårt intellektuella klimat.
VoF tycks också anse att skuld smittar. På deras hemsida tillrättavisas DN när man ger rabatt på inträdet till ett föredrag av författarinnan Sanna Ehdin, som är ett av VoFs ständiga hatobjekt. DN klandras för att de synes stödja Ehdin. Associationen gör även dem till förvillare. Man gav det barnsliga ”Årets Förvillarpris” till en redaktion på SvD år 2006 trots att författaren av de förkastade artiklarna var en frilansjournalist utan koppling till SvD. I mitt fall framkom de andliga tankarna om sjukdom och läkning i en intervju där jag inte framförde några personliga åsikter alls. Men skulden blev ändå min eftersom jag inte stoppade publiceringen. Alla anses alltså bära ett ansvar för att begränsa spridningen av det som VoF anser vara pseudovetenskap.
VoF rider högt på vetenskapens goda anseende. Denna positiva image innebär ett nödvändigt beskydd för, och en legitimering av, föreningens verksamhet. Många förespråkare för VoF, av typ P C Jersild, vill vetenskapens väl men är för otränade i att skilja mellan vetenskap från förnuft för att kunna avgöra var vad som är vad. Just de välmenande entusiasterna kan bli rejält lurade av den här föreningens retorik.
Jag slås ofta av hur lättsamt och amatöristiskt man ser på vetenskapskritik. VoF antyder att detta är lätt – vem som helst tycks duga – medan det i själva verket är svårt att utöva bra vetenskapskritik om man själv inte är verksam inom ämnesområdet. Problemet kan illustreras genom att diskutera fenomenet pseudovetenskap på två nivåer. Den första nivån kräver en mycket högt kvalificerad vetenskaplig analys. Ett exempel är Annika Dahlqvists idéer om kost vid diabetes. Hon häcklades av åtskilliga svenska läkare och ”experter” innan specialister på just detta område slog fast att hennes påståenden om diet faktiskt inte var ovetenskapliga. VoF har ingen kompetens för att avgöra denna typ av komplicerade vetenskapliga frågor. Att man dessutom saknar ambition till att göra det är en begränsning.
VoF får istället ägna sig åt den andra typen av pseudovetenskap, det som jag vill kalla ”rent knas” dvs. att finna sådant som strider mot allt vad ämnesområdet står för. Men även där är det faktiskt lätt att trampa fel. Ett exempel är när VoFs ordförande, Hanno Essén, i TV säger att vaccinationer inte är farliga för att de används i 100 år. Det kan man tro som fysiker, men inom medicinen är det helt nödvändigt att säkerhetstesta alla nya mediciner och vacciner. För den medicinskt utbildade är detta påstående ”rent knas”. Med Esséns bakgrund kan en sådan praxis både vara ologisk och svårt att förstå. Historien illustrerar risken man tar genom att skicka en fysiker till en TV-diskussion om medicinska frågor. Att VoF ändå gör så illustrerar deras lättsamma syn på vetenskapens krav på kompetens. Vem som helst duger. Bara man har sunt förnuft och kanske läst på lite i en bok så är tar man sig lättjefullt på uppdraget att avgöra vad som är vetenskapligt eller ej.
Denna omnipotens framkommer även i VoFs tryckta bokantologier. De/den som är editor saknar regelmässigt ämneskompetens för att seriöst bedöma kvaliteten på de flesta av bidragen. Då blir det lätt så att fel smyger sig in. När jag klagade på felaktigheter i boken ”Fakta eller fantasier” i min recension i Läkartidningen nr 39-2008 reagerade Jesper Jerkert i ett genmäle som en typisk VoFare – han förstod ingenting. Att en antologiförfattare blandat ihop vitt skilda sjukdomar tycktes inte vara något problem alls. Att motstridiga medicinska uppgifter återfanns i olika delar av boken berörde honom inte heller. Det var snarast mig det var fel på – jag var ju för Sanna Ehdin! Tja, hennes tankeinnehåll hade jag inte alls berört. Men jag tycker att det är ovärdigt en grupp akademiker att anklaga en författare för att vilja sprida AIDS och fästingsjuka. Tror man så på fullt allvar skall man vända sig till smittskyddsläkare och inte skriva en bok om saken. Tror man inte så på fullt allvar skall man inte publicera uppgiften alls. Men etiska aspekter är av föga värde på föreningens agenda. Det är dessutom ganska ofta jag finner att VoF i försvarsposition dikotimiserar omgivningen på liknande sätt – antingen är du för eller emot oss. När så sker upphör allt vettigt vetenskapligt resonerande, tonen förgrovas och man ägnar sig åt att märka ord.
Musikforskaren Jesper Jerkert förklarar för hela läkarkåren hur randomiserade kliniska prövningar bör utföras i SBUs tidskrift Nr 1 2009 (SBU=Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering). Jerkert har dock aldrig sysslat med randomiserade prövningar och har aldrig publicerat någonting inom området. Allt han gjort är att intressera sig för ämnet genom att läsa några böcker. Hur kan SBU engagera en person som saknar både erfarenhet och sakkunskap till att skriva en så viktig artikel? Jo, tidningens redaktör är en återkommande gäst på VoFs universitetskurser. Kompisar emellan är det mesta möjligt.
Även en lekman kan ibland inse när VoF framför pseudovetenskapligt dravel. Nu, Caroline Giertz, skall du få höra VoF:s förklaring till hur spiritualistiska medier arbetar! Beskrivningen återfinns i boken ”Fakta eller fantasier” s. 53-68. Jo, de använder hundvisslor, radiosändare, nagelskrivare, hemliga medhjälpare eller helt enkelt tjuvtittar!
Skrattet kan dock fastna i halsen. Jag har sparat den otäckaste delen av VoFs till sist. Jag hörde för flera år sedan att VoF hade en upplysningsverksamhet där man kontaktade media såsom radio och TV och varnade dem för personer man själv stämplat som företrädare för pseudovetenskapliga. Men jag ville inte tro att lärda människor, som ofta är och leds av akademiker, skulle nedlåta sig till något sådant. I den aktuella debatten har uppgiften åter kommit fram och den tycks inte motsägas av VoF. För mig tjänar det som en bekräftelse av att det gamla påståendet faktiskt är sant. Insikten fyller mig med vämjelse och avsky och visar att VoF inte kan bli rumsrena inom svensk vetenskap förrän de genomgått en radikal förvandling.
Mina förslag är redan kända men förtjänar att upprepas. Bli mer akademiska, stryk invektiven, skrota illviljan och vårda de vetenskapliga frågorna mer omsorgsfullt. Anlita folk som är kunniga i de fält ni kritiserar. Faktagranska era texter via peer review och gå kurser i etik. Det är en gigantisk utmaning. Men ju förr ni börjar, desto bättre.
Text: Robert Hahn