I denna studie intresserar jag mig för en aktörsgrupp i samtidens svenska vetenskapskommunikation, föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) som tillhör den s.k. skeptiska rörelsen (se nedan). Jag studerar vilken syn de har på vetenskapen, vetenskapskommunikationen och sin publika uppgift. Föreningens företrädare formulerar åt sig själva i demokratisk anda särskilda uppdrag i offentligheten.
Text: Utdrag från Per-Anders Forstorps rapport ”Den skeptiska rörelsen som vetenskapens publika väktare” med originaltitel: ”The construction of pseudo-science: Science patrolling and knowledge policing by academic prefects and weeders” (ref: VEST Journal for Science and Technology Studies, vol 18, nr 3-4, 2005.). Per-Anders Forstorp är lärare vid ”Skolan för datavetenskap och kommunikation”, KTH.
Vetenskap och Folkbildning
Dels har de rollen av praktiker som vill förmedla god vetenskap till folket, men detta sker indirekt genom att beskriva vetenskapens motsatser och undantag. Dels har de rollen av teoretiker som systematiserar sitt tänkande kring vetenskapskommunikationens funktion i samhället. I bägge rollerna ägnar de sig huvudsakligen åt de möjliga fallgroparna, misstagen och falsarierna som kan uppstå i namn av vetenskap eller snarare det som de kallar ”pseudovetenskap”.
De ser sin roll som vetenskapens publika väktare i en tid när den goda vetenskapen och allmänhetens tilltro till denna riskerar att förflackas. När jag väljer ett exempel på företrädare för den linjära spridningsmodellen så innebär inte detta att jag ansluter mig till denna teori om vetenskapskommunikation. Syftet är snarare att se hur företrädare för denna ståndpunkt i sin roll som praktiker/teoretiker skisserar sin egen teori genom att analysera några av dess konkreta uttrycksformer. Man kan se det som en fallstudie av den linjära spridningsmodellen i en tid när denna modell av många forskare inom området betraktas som otillräcklig.
Det är i rollen som vetenskapens publika väktare föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) blir intressant i detta sammanhang. Uttrycket ”vetenskapens publika väktare” har inspirerats dels av Gieryn och Hess ovan, men även av Collins & Pinch (1982) som på ett liknande sätt diskuterar det de kallar ”scientific vigilantes”, ung. vetenskapliga väktare. Begreppet kan, enligt min mening, förstås i åtminstone tre betydelser: väktandet av vetenskapen, väktandet som en publik och offentlig verksamhet och väktandet av publiken. I tur och ordning kommer dessa tre aspekter att tas upp genom en analys av ett urval av föreningens texter. Särskilt tar jag min utgångspunkt i de mer programmatiska texterna av typen ledare i tidskrifter och inledningar till böcker.
I en kortfattad historik och kronologisk tablå utgiven med anledningen av den svenska skeptiska föreningens 25-årsjubileum, ges de viktiga etapperna i föreningens utveckling (”Föreningen Vetenskap och Folkbildning”, 2007). Föreningen är en ideell sammanslutning vars ”syfte är att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat” (ibid:187). I synnerhet sysslar föreningen ”med att sprida saklig information om felaktiga föreställningar som förkommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt” (ibid). Med följande upprop bildades den svenska föreningen 1982:
Upplysningsfilosofernas och de stora folkbildarnas verk är inte slutfört. Tvärtom finns det starka tendenser i samhället till vetenskapsfientlighet. Pseudovetenskapliga och mysticistiska riktningar verkar på en del håll att mötas med ökad respekt.
Det finns de som anser att man inte ska göra något åt detta eftersom det är ofarligt. Vi delar inte denna uppfattning. Pseudovetenskapen är farlig när den lockar människor till kvacksalveri i stället för sakkunnig vård.Mysticismen är farlig när den utnyttjar människors svaghet för att dra in dem i ett auktoritetsbundet beroendeförhållande. Misstron mot vetenskap och förnuftsskäl är på sikt en fara för det demokratiska förhållningssättet, som bl. a bygger på respekt för det mänskliga förnuftet.
Det finns de som ändå anser det lönlöst att bekämpa irrationalismen, eftersom förnuftsargument inte förefaller ha någon verkan. Vi delar inte denna bedömning. Vi tror att människors motståndskraft mot irrationalism kan ökas genom kunskap om vetenskapens metoder och resultat. (”Föreningen Vetenskap och Folkbildning, 2007:187)
Man kan säga att de har (åtminstone) två roller: som en del av den vetenskapliga ordningen men också som några som står utanför denna.
1. VoFs offentliga granskning av ”pseudovetenskapen” liknas vid en kamp (jfr. ovan). Irrationalismen skall ”bekämpas”, heter det. I stycket från stadgarna som citerades ovan sägs att föreningen ser som sin uppgift ”… att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer…” (Ledare i Folkvett 4/2006; min emfas). Det man kämpar emot beskrivs i starkt konfrontatoriska termer, exempelvis som som ”vetenskapsfientligt”. Ibland beskrivs motståndarna som ”mörkermän”, t ex i samband med en ledare som handlar om skolmyndigheternas ställning i frågan om religiösa friskolor (Folkvett 3/2006). Den amerikanska föreningens tidigare akronym, CSICOP (uttalas ”psi cop”), antyder att skeptikerna kan ses som en slags poliser (”cops”) i vetenskapens republik. De polisiära och militära konnotationerna och metaforerna är påtagligt förekommande i VoFs argumentation och retorik. Med ett sådant språkbruk är det inte främmande att tänka sig att de ser sig själva som en slags ordningsvakter med polisiära befogenheter och, i överförd mening, med tillgång till militära metoder. Kontexten för deras interventioner i kunskapsfrågor är den pågående kampen mellan rätt och fel.
2. Rollen som ”poliser” är inte den enda som VoF-ledamöterna erbjuder sig själva, utan väktandet av vetenskapen knyter dem även till den gode medborgarens frivilliga ansvarstagande, vilket snarare leder tankarna till individens ansvar för det oavslutade upplysningsprojektet. David Hess citerar på denna punkt skeptikern Kendrick Frazier som i förordet till en av sina böcker säger följande:
[I]f an informed and rational citizenry is indeed important to a democracy (as I believe it is), then scientists have the obligation to help the public understand the difference between sense and nonsense, good science and bad science, scientific speculation and outright fantasy. (Frazier 1986:xii, citerad av Hess 1992:87).
Föreningen Vetenskap och Folkbildning med sitt upplysnings- och folkbildningsuppdrag arbetar aktivt för att identifiera och bekämpa motsatserna till det moderna/vetenskapliga. Detta sker i syfte att minska och eliminera dess betydelse i samhället för att istället bereda vägen för rationalisering och sekularisering. Skeptikerna kan ses som ”vetenskapens publika väktare”, en frivillig vaktstyrka bestående av akademiker som fyller funktionen av självutnämnda kunskapspoliser.
Jag har visat hur avgränsningsproblematiken är en högst aktuell fråga som hanteras på olika sätt av olika grupper. I denna studie har jag visat hur den hanteras av skeptikerna i Sverige i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Gränsarbetets logik (”I’m scientific, you’re irrational”) är en central dimension av deras arbete i offentligheten. Flera av de egenskaper som Gieryn och Hess förknippar med gränsarbete har vi förekomma också i VoFs aktiviteter.
Målet är att expandera auktoriteten till nya områden bortom ”pseudovetenskapen” där frågor som kan avgöras vetenskapligt avgörs.
Målet är också att monopolisera den professionella auktoriteten inte i första hand för att den råder en konkurrenssituation om resurser, men för att det råder en konkurrenssituation om vem som har rätt till benämningen vetenskap.
Anspråken på att vara ”vetenskapens publika väktare” är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).