Rapport: Makten över Folkvettet: Skeptiker i svensk offentlighet

Docent Forstorp, Per-Anders (Linköpings universitet, Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur) publicerade 9 maj 2011 en ny rapport om svensk skepticism. Rapporten analyserar föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Ladda ner rapporten gratis (PDF)
Mer info om publikationen

Per Anders Forstorp skriver om Vetenskap och Folkbildning:

Den svenska föreningen VoF har valt att inte använda benämningen ”skeptiker” i sitt formella föreningsnamn, men de använder ofta denna benämning om sig själva och de aktiviteter som de utför. De är anslutna till olika europeiska och internationella nätverk av skeptikerföreningar vilket motiverar att se dem som en del av den globala rörelsen.

VoF är anslutna till bland annat The Committee for Skeptical Inquiry (tidigare CSICOP) som startades 1976 och The European Council of Skeptical Organizations som startade 1994. Benämningarna ”vetenskap” och ”folkbildning” i föreningens namn kopplar således vare sig till vetenskapliga organisationer eller till klassiska folkbildande organisationer, vilket bidrar till att skapa en del förvirring eftersom namnet kan antyda förekomsten av just sådana förbindelser. Av namnet att döma kan man få för sig att föreningen VoF faktiskt talar i namn av ”vetenskap” och ”folkbildning”.

Den nyfikne personen som närmar sig VoF och som tycker att både vetenskap och folkbildning låter bra kan alltså ansluta sig till organisationen utan att ha klart för sig att kopplingarna huvudsakligen sker till nätverk av skeptiker.

Den skeptiska hållningen hos medlemmarna i föreningen VoF kan förstås som ett organiserat uttryck för en reaktion mot olika kritiska perspektiv i kultur- och samhällsdebatten som bland annat inneburit att den naturvetenskapliga kunskapssynen kommit att ifrågasättas.

Per Anders Forstorp nämner även Humanisterna:

Vi kan identifiera andra uttryck för denna reaktion. En grupp som på många sätt liknar VoF är förbundet Humanisterna som också är en del av en global rörelse och som likaledes arbetar för att främja ett sekulärt samhälle på vetenskaplig grund. För några år sedan drev Humanisterna en kampanj i Sverige, ”Gud finns nog inte”, som fick stor uppmärksamhet och provocerade många. Humanisterna vill skapa en plattform för ett tolerant samhälle och menar att religioner ofta står i vägen för en sådan vision. Humanisterna har stora likheter med skeptikerna i sin syn på kunskap och hur vidskepelse kan avslöjas.

Per Anders Forstorps slutsatser

1. Är det möjligt att bedöma vetenskap med kvalitetskriterier av typen god och dålig eller sann och
falsk?

Finns det överhuvudtaget sådana kvalitetskriterier? Vad är egentligen vetenskaplig kvalitet? Jag skulle tro att huvudinvändningen mot min analys ovan kommer att bli frågan om jag verkligen menar att det inte finns skillnad på rätt och fel, bra och dåligt. Menar jag verkligen att all vetenskap är lika bra? Menar jag verkligen att ingenting kan kritiseras? Svaret är nej. Det finns kvalitetskriterier; men de ser olika ut. Jag menar att man inte kan använda en och samma måttstock för att bedöma olika vetenskapliga kunskapsanspråk. Det finns kvalitetskriterier med dessa är inte generella utan mer eller mindre anpassade för att tillämpas på olika former av kunskapsbildning. Vetenskapen är inte ett enda enhetligt system utan det är komplext och mångskiftande. Kvalitetskriterier för bedömning av en textanalys i litteraturvetenskap kan inte användas för att bedöma ett experiment i fysik, och omvänt.

Skeptikernas analys av pseudovetenskapen bidrar till att fylla den viktiga sociala funktionen som kritiken av olika kunskapsanspråk innebär. Jag vill verkligen understryka att sådan kritik måste finnas men frågan är om det kan finnas utrymme för parallella kunskapsanspråk i ett samhälle som det svenska. Är det så att ett kunskapsanspråk och en norm (jfr. Jersilds ”det svenska förnuftet”) måste vara mer giltig än alla andra? Man kan här se en motsättning mellan en absolutistisk och en relativistisk ståndpunkt. Om man har den senare utgångspunkten, kan man då avstå från att vara partisk till frågan om vad som är sant och falskt?

Ett vetenskapssociologiskt eller –antropologiskt perspektiv strävar att hålla sig opartisk i frågan om vad som är sant eller falskt. Eller uttryckt på ett annat sätt: syftet med en sådan undersökning är inte att använda kriterier för vad som är bra och dåligt för att sedan tillämpa dessa på konkreta fall. Syftet är att studera hur sådana kriterier används av olika aktörer för att upprätthålla sina positioner i det vetenskapliga fältet. I en sådan tolkning är alltså denna forskningstradition inte ett bidrag till den normativa vetenskapsteorin. Från normativa utgångspunkter kan en sådan strävan efter opartiskhet kritiseras. Det sker när man tycker att det viktigaste är att försvara rätten till och behovet av att göra distinktioner mellan bra och dålig forskning. Redan idag finns det utrymme för parallella kriterier
120

på vetenskaplighet, t ex. om vi följer Aant Elzingas (1990:112) tre kriterier för vetenskaplighet:

(1) ett värderings- och normsystem som fungerar som en moralkodex och ideologi;

(2) ett kriterium som är epistemologiskt och bygger på metametodologiska krav, t ex kravet på falsifierbarhet;

(3) ett kriterium som bygger på institutionella definitioner, dvs. det som av kollegor och andra aktörer definieras som en verksamhet som ingår i ett visst socialt sammanhang.

Det är uppenbart att vissa aktörer tycker det är viktigt att huvudsakligen använda det andra kriteriet, vilket skeptikerna gör. Men frågan är om andra som studerar vetenskap också måste göra det? Kan vi inte slå fast att det finns kriterier för vetenskaplighet och vetenskaplig kvalitet (god vetenskap) – men att dessa ser olika ut inom olika discipliner och fält? De ser också olika ut inom områden som gör anspråk på att vara vetenskapliga men som inte räknas dit. Är det rimligt att bedöma vetenskaplig kvalitet utifrån kriterier som hämtas från ett annat fält, eller från en generell uppfattning som har sitt ursprung i ett annat fält? Är det möjligt att bedöma en analys av en Kafkaroman med kriterier hämtade från fysiken eller mer allmänt från den logiska positivismen med dess krav på falsifierbarhet? Är det rätt att bedöma fysiken utifrån dess litterära kvaliteter?

2. Är det fritt fram för vem som helst att använda sig av vetenskapens namn i sina kunskaps- och
legitimitetsanspråk?

En annan invändning är att jag med min kritik mot föreningen Vetenskap och Folkbildning förlägger energin på fel plats och istället bidrar till att legitimera det som de vill kritisera, nämligen pseudovetenskapen. Genom att därmed avstå från att kritisera pseudovetenskapen kan man förstå det som att jag också indirekt bidrar till att människor även fortsättningsvis blir utnyttjade ekonomiskt och epistemologiskt, vilket enligt skeptikerna är några av konsekvenserna av pseudovetenskap. Jag kan mycket väl analysera det som är skeptikernas kritiska objekt men just nu är inte det mitt kunskapsintresse utan det är skeptikerna själva. Hos skeptikerna används naturvetenskap som norm för vetenskaplighet och deras metod är exempel på den logiska positivismen som fungerar som deras urteori. Hade jag haft ett annat kunskapsobjekt hade resultatet troligen blivit ett annat.

Jag menar att skeptikerna på ett problematiskt sätt representerar en allmän intolerans för allt det som inte konvergerar mot en gemensam vetenskapligt baserad verklighetsuppfattning, vare sig detta är de uppenbara formerna av pseudovetenskap som astrologi, rutgängeri eller homeopati som hör till några av de fenomen som gruppen gärna kritiserar.

Men det gäller också all den kunskap som vi människor har som inte är vetenskapligt verifierad, vare sig detta handlar om gammal visdom från bondepraktikan, goda råd från Trädgårdsfredag eller en praktisk etik som är grundad i kristendom, judendom eller islam. Eller sådan vetenskaplig kunskap som baseras på tolkning och förståelse snarare än på den empiriska verifikationsmetoden. Givetvis är tendensen till principiell intolerans en mycket problematisk tendens och det är något som många av dem som stäl121 ler sig upp och lovordar Folkvett kanske inte inser. Därför blir också den kritiska analysen av detta fenomen så mycket mer angelägen.

Är det fritt fram för alla som så vill att benämna sitt kunskapssökande som ”vetenskap”? Finns det särskilda regler och bestämmelser förknippade med användningen av ordet ”vetenskap”? Traditionellt sett är det så att den som gått den vanliga bildningsvägen via universitet och högskolor kan benämna sin verksamhet som vetenskap.

En student som läst tre terminer kan kalla sig filmvetare, sociolog eller medicinare samtidigt som en aktiv forskare och lärare kan använda samma benämning. Mellan studenten och forskaren/läraren finns förvisso en skillnad i erfarenhet och legitimitet; den senare är troligen både anställd av universitet, publicerad och medlem i olika vetenskapliga sällskap.

Att kalla något för vetenskap innebär att knyta sin kompetens till den systematiska kunskapsbildning som äger rum vid en viss typ av institutioner som institut, universitet och högskolor. Utifrån en sådan institutionell definition av vetenskap kan man förstå att det uppfattas som provocerande om exempelvis rutgängare också gör anspråk på denna benämning. Från en sådan utgångspunkt kan man t o m hålla med skeptikerna i deras kritik av rutgängarnas anspråk på legitimitet som vetenskapsmän.

Oavsett denna institutionella definition av vetenskap så menar jag att man bör erkänna att det finns olika typer av kunskapsanspråk och olika sätt att bedriva systematisk kunskapsbildning.

Dessa olika sätt att bedriva systematisk kunskapsbildning bör bedömas efter kriterier som är anpassade och relevanta för det som de håller på med. Det råder en kamp om legitimitet och erkännande i det sociokulturella fältet vetenskap, något som kultursociologen Pierre Bourdieu har påmint oss om i sina studier av sociala fält bland annat inom vetenskapens område.

Denna kamp handlar bland annat om rätten att använda benämningen ”vetenskap” på de egna aktiviteterna. Skeptikerna utkämpar denna strid för att upprätthålla vad de anser vara den rätta formen för vetenskap samtidigt som det finns andra aktörer (t ex rutgängare) som från sitt perspektiv bedriver en kamp för att bli erkända i samma fält. Att en sådan kamp försiggår är vare sig konstigt eller oroväckande då de flesta sociala fält består av hierarkiska maktordningar där det råder kamp om legitimitet.

Den som väljer att kalla sitt kunskapssökande för vetenskap får antagligen vara beredd på att detta i andras ögon innebär en provokation och att man därför får vara beredd att försvara sig.